Papperslappen
Det här inlägget är gammalt, men jag har inte velat publicera det. Men idag i Coronatider känns det som att det var tur att det var då och inte nu. De kunde vara tillsammans ända till slutet.
Här kommer det jag skrev för snart 2 år sedan.
Jag går i skogen och jag tänker på hur bra jag har det och jag känner mig glad.
Då ser jag ett hopvikt papper inne bland blåbärsriset. Nyfiken som jag är, går jag dit och tittar.
Men bara jag tar i papperslappen känner jag en isande vind och en rysning går genom hela kroppen.
Jag vecklar upp papperet och ser att det är anteckningar. Jag känner direkt bara av att hålla i papperet att det är känslosamt. Jag börjar nästan gråta, jag kan inte läsa det nu.
Jag stoppar det i fickan och tar hem papperslappen.
Jag känner mig som om jag läser en annan människas hemliga dagbok. Det jag läser gör starkt intryck på mig. Jag känner att jag bara måste skriva ner det, de här anteckningarna får inte bara försvinna, förmultna ute i skogen.
■ 5/12 … Idag följde jag med mamma till akuten, hon har vätskebrist och näringsbrist eftersom hon inte längre kan svälja. … Hon blir inlagd på medecinavdelningen för att få en sond … så hon får vätska och näring via den.
■ 18/12 …
● 06:45 … Jag sitter här bredvid mamma. Hon har varit så dålig och nu är det … det inte långt kvar. Hon är så mager och undernärd. … Hon får morfin varje timme och blir ledsen när hon ser mig. Jag har talat om för henne hur mycket hon har betytt för mig och min familj och hur mycket jag älskar henne.
● 10:30 … Hon andas djupt … och har inte ont.
● 11:30 … Hon vaknade till och hade ont så hon fick smärtstillande.
■ I flera dagar har vi vakat. … Hon kunde inte längre.
När jag läser det nu, tycker jag att mitt i det sorgliga, är det vackert. Det är så fint skrivet, med så mycket kärlek.
Kramar till er alla från Annemor
följer min kreativitet
Min kreativitet 