Tacksamhet
Jag tränar på att känna tacksamhet för allt vad livet ger mig och det går rätt bra för jag kan känna tacksamhet för så mycket i mitt liv.
De sista dagarna har min mamma ringt flera gånger och varit så ledsen. Jag mår så dåligt när mamma mår dåligt, eftersom jag inte vet vad jag ska göra. Jag känner stor tacksamhet till att jag har mamma i livet. Men mamma skulle helst vara tillsammans med mig varje dag och det kan jag inte för jag måste hinna leva mitt liv också.
Men idag ringde hon flera gånger och jag hörde paniken i hennes ledsna röst.
Jag åkte dit, hem till mamma och hon satt i fåtöljen och såg ut som en zombie. Det tog lång tid att få kontakt med henne, hon hade ingen livsgnista alls. Hon ville inte leva längre sa hon, för livet var bara ensamt och tråkigt.
Jag fick jobba på att få henne att förstå hur bra hon egentligen har det. Att hon måste känna tacksamhet till sitt liv, men hon tyckte inte att hon har något att vara tacksam för, hon är bara ensam och har inget att leva för längre. Om hon hade en hund skulle livet bli meningsfullt igen, tyckte hon.
Jag berättade att då måste hon kunna gå ut med en hund. Som det är nu går hon aldrig ut ensam. Jag sa att om hon tränar på att gå en promenad runt huset både morgon middag och kväll, då först kan hon börja tänka på att skaffa en hund, inte en valp, men att ta hand om en äldre hund kanske.
Det fick henne att vakna till liv igen. Men jag tror aldrig att hon kommer att klara det… men… lyckas hon kan jag nog hjälpa henne att få tag på en äldre hund, som behöver ett hem.
Jag berättade för henne att hon inte bara kan se allt som negativt. Hon måste börja känna tacksamhet till livet just nu och det var inte lätt.
Men innan jag åkte därifrån såg hon lite gladare ut. På hemvägen stannade jag och bokade en klippning till henne hos hennes frissa till nästa vecka. Hon behöver känna sig fin för att må bra.
Kramar till er alla från Annemor
följer min kreativitet
Min kreativitet 