Boken: Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki
Jag lovade berätta vad jag tyckte om den boken, när jag har läst den, och jag tycker att den var seg och aldrig har en bok tagit så lång tid att läsa som den här. Men jag anser att vissa delar kan väl vara värda att läsa, men jag tyckte inte om den. Men den gav mig en del tankar.
Men men men… Karen Blixen tar upp en tredjedel av boken och hon levde ett hemskt liv och blev både väldigt sjuk och deprimerad. Hon är ingen jag ser upp till. Jag avskyr Karen Blixens passion av att döda lejon. Jag tycker inte om några jägare men hon var hemsk, ville bara döda så många vilda kattdjur som möjligt och ju större och vackrare de var, desto mer ville hon se dem döda, så fruktansvärt och sedan firade hon med vin och champagne. Mia, som skriver boken tycker också att det var hemskt. Hon reser till Afrika i Karens fotspår 100 år senare och upplever Afrika på ett annat sätt och det är så fint att få uppleva hennes intryck, det är mycket intressant.
Fortsättningen handlar om andra kvinnor som har stark drivkraft att resa runt i världen och de reser ensamma. Kvinnor från 1500-talet fram till början av 1900-talet. Men jag kommer aldrig dem inpå livet.
Det är först när jag har läst över halva boken som jag börjar tycka att den är lite intressant.
När jag sedan kommer till de kvinnliga konstnärerna, då blir det intressant för mig.
Kramar till er alla från Annemor
följer min kreativitet
Min kreativitet 