Ännu en orolig natt
I natt sov jag inte så bra igen. Det känns som om jag var mest vaken och bara slumrade till då och då. I natt kunde jag inte hålla tankarna borta från att Kent skulle in till sjukhuset och göra ett arbets-ekg. Jag var orolig för att hans förmaksflimmer skulle komma igång av ansträngningen.
Men när väckarklockan ringde var jag inte alls så trött som jag borde, efter en natt med minimal sömn. Jag tog på mig och gick ut med Jossan för den vanliga morgonpromenaden. När jag passerat tomtgränsen och kom ut på ängen, hörde jag plötsligt en flickröst som sa ett vänligt hej. Jag stannade och tittade mig runt, men det fanns ingen där. Jag hade hört hennes röst mycket tydligt, som om hon bara var en meter ifrån mig. Jag började gå igen men tänkte mycket på rösten. Jag stannade till och sa, du kanske hade ett meddelande till mig. Jag hör inte någon röst igen, men jag får en tydlig känsla av att allt kommer att gå bra idag. Det känns bra och jag vandrar lätt vidare.
När vi kommer till sjukhuset har vi svårt att hitta rätt, men vi får hjälp av en vänlig dam som arbetar för röda korset och hon följer oss ända fram till avdelningen där undersökningen ska göras. När vi kommer in i väntrummet hör jag två sköterskor prata om att nu behöver ännu en patient skjutsas till akuten, den andra idag. Jag känner oron komma tillbaka, men… samtidigt får jag tillbaka känslan av att allt kommer att gå bra.
När det blir Kents tur frågar jag om jag får följa med in och den vänliga sjuksköterskan säger att det går bra, var så god.
Kent blir uppkopplad med Ekg klämmor och blodtrycksmanskett. En läkare kommer in och är med. Han får sätta sig på en träningscykel och hålla 60 så länge han orkar. Han orkar otroligt länge, men till slut blir han helt stum i benen och får avsluta. Läkaren tyckte att det gått bra, men skulle gå igenom alla Ekg papperen och lämna resultatet till Kents hjärtläkare. Så får vi hoppas att det blir godkänt och att han får byta förmaksflimmermedicin.
/ Annemor
följer min kreativitet
Min kreativitet 